Jag kom in på en sida där en tjej skrivit varje dag för att minnas sin tid innan förlossning och även försöka att prata av sig så att hon blir lugn! Jätteroligt att läsa när man känner igen sig såpass också.

Jag vill till och börja med påpeka att jag absolut inte är nervös, alla verkar bli chockade när man säger att det är dags vilken dag som helst! Jag förstår det men man tänker inte riktigt på morgonen att man går upp för att vänta på att det ska börja. Barnet ska komma ut när det är redo och tydligen så är hon inte det än och det får vi lov att respektera. Vi kan inte göra mer som blivande föräldrar än att göra oss så redo som möjligt för henne och redo är vi minsann!

Jag har inte kännt så mycket de senaste dagarna; det är så luddigt och jag vet inte riktigt vad som är vad men "förvärkar" är ungefär samma sak som sammandragningar så det har jag, de gör lite ondare bara.

Jag känner att bebisen ligger långt ner då det sticker lite och häromdagen misstänkte jag till och med att hon fixerat sig då jag la mig på sidan. Vanligtvis brukar bebisen följa med men inte denna gång, då gjorde det jätteont istället!

Jag har vant mig såpass vid sammandragningarna att jag blir tvungen att känna på magen för att inse att jag har en. Magen blir "hård som skrivbordet" som min kära barnmorska gillar att uttrycka sig och jag kunde inte säga det bättre själv! Jag fick tips om att jag kanske skulle börja "klocka" alltså ta tid på hur lång tid det går mellan sammandragningarna. Det kan mycket väl vara ett tecken på att det är på g enligt de som har fött!

Vanligast är att man föder inom de närmaste dagarna, värkar börjar och sen är det bara att försöka dra ut på tiden så långt man orkar och åka in när man inte pallar smärtan mer!

Simon är gullig och lagar mat och sköter hushållet lite mer nu när jag är okapabel till det samtidigt som han sköter skolan med bravur, trots att den inte verkar så värst givande för tillfället! Han har VFU nu till veckan och den kunde ju inte komma olägligare egentligen... tur att han hade en sådan snäll handledare som var förstående över hans situation. Simon gör ett jättejobb verkligen, mer än jag förstår tror jag men jag vet att han klarar allt och kommer bli bästa pappan någonsin!

Idag känner jag mig trött och sliten, det sticker nedåt och jag är bitter över att jag börjat få bristningar på magen och låren. NU LIKSOM? Nej inte all tid innan utan nu, när hon ska ut!? Jaja, lite ärr ska man väl ha för att ha gjort sådant jobb som jag hoppas jag kommer lyckas med.

Mina ben och fötter är av dubbla storlek och det känns jobbigt, det bränner i dem. Det är skönt att veta att detta dock är något som försvinner sen. Jag har beställt kläder som jag fått hem samt skor som jag verkligen ser fram emot att använda. Träningen kommer att starta på allra största allvar direkt verkligen och jag har ett mål att komma ner till min vikt jag hade innan. Min mage ska vara platt och ha sina magrutor jag hade innan (inget överdrivet men fint för att vara tjej) Jag hoppas att träningarna på KAU IF kommer att hjälpa mig lite på traven en gång i veckan.

Det jag har shoppat hittills är verkligen fina saker men det är svårt att känna sig fin i dem just nu. Skor har jag verkligen så att det räcker men jag är osäker på ett par stövlar om jag kan använda dem. De ska passa men de är otroligt svåra att få på sig. Men som sagt kanske det bara är så nu? Men men :)

Jag längtar verkligen efter Isolde, det ska bli så underbart att få skapa en vardag med henne och jag är fullt redo för att bli mamma. Jag kommer göra allt för att hon ska få en bra uppväxt! Det är svårt att peka på hur man kommer vara men det är något som kommer naturligt. Man skaffar inte barn om man inte anser sig vara redo för det och redo är jag till 10000%. Så länge Simon är vid min sida klarar jag allt!

Nu ska jag höra med mannen i huset om man kanske kunde åka iväg till affären för att köpa en LITEN godispåse! :)

Ta hand om er, ingen bebis idag som sagt! Let's w8!