Hej allesammans och ursäkta fördröjningen!

Mamma har inte fattat hur det fungerat med bilder och jag förstår inte heller men alla bilder hamnade på sniskan i alla fall. Hon skrev ett mejl till blogg.se som gav ett icke-hjälpsamt svar. 

Nåväl! Här är jag, nere hos farmor och farfar samt mina farbröder Daniel och Elias. De har nämligen flyttat hit från Kortedala. Huset är helt fantastiskt och havsutsikten är svår att inte titta på enligt mamma. Jag tycker det är skönt att ha stora ytor att springa omkring på! Jag har redan sprungit runt naken innan frukosten och det är nästan att mamma inte får tag i mig nu, så snabb är jag!

Igår ramlade jag på dagis så jag har ett stort blåmärke i pannan, inte så himla roligt! Bula är det också! Minns inte vad som hände men jag ramlade i alla fall och ingen fröken han dit innan jag låg där! :( 

 

Nåväl. Sovit gott i natt, hade en grymt jobbig och tråkig bilresa ner hit med mamma i baksätet igår så det ska bli kul att hitta på skoj idag! Vi ska iväg och se på djur och Erik som är pappas kusin som ska spela fotboll!

 

Ha en bra dag allesammans för det ska jag ha! Bilden är från Frillesås förra sommaren! :) Hihi!

Nu är det helg minsann och lilla jag har faktiskt lärt mig att GÅ!

Jo visst, det kanske är en aning sent men jag kan i alla fall. Känns jättekul att kunna traska omkring här hemma.

Det tog ett tag innan jag insåg att det faktiskt går fortare att ta sig fram via gång än krypning men nu vet jag det så bättre sent än aldrig! :) 

 

Nu var det ett tag sen jag skrev men det är ju bra att jag skriver lite nu i alla fall! 
Nu i veckan blev jag förkyld igen... inte så kul och mamma blir ju helt tokorolig verkligen. Tvingar i mig massor av kurering som nässpray, salvor, vätskeersättning. Utöver det badar vi lite extra när jag är sjuk vilket innebär MER salvor och sedan blir det mer vatten på det. 

Jag måste nog säga att jag inte sovit så mycket som jag gjort senaste dagarna men jag somnar ganska sent då jag gärna stannar uppe med mamma och pappa, sover ALDRIG utan mamma och pappa! :]

 

Mamma har gjort i ordning min säng jättefin, så fin man inte vill sova i den.. jättemysig säng med sänghimmel och så men mamma och pappa får inte plats i den så då går det ju inte! 

 

I helgen har jag kurerat mig som sagt, väldigt jobbigt då det inte blev badhuset denna helgen heller! Tråkigt!! Älskar verkligen att vara där så jag hoppas på att det blir det nu i vecan istället! Min mamma har tenta på fredag vilket innebär att hon kommer ha att göra under veckan. Pappa har praktik så han jobbar heldagar nu! Tur jag är på dagis och har skoj där! :)

Nu ska jag dansa till melodifestivalens låtar! :)

 

 

Hejsan allesammans!

Min mamma har fått många frågor av vänner om hon kan förklara hur förlossningen gick till så det skall hon göra här nu så jag lämnar över til henne nu :) Kram Issy!

 

Läs inte om du är känslig för detaljer! :)

Helt sjukt att sist jag satt här och skrev var jag gravid de sista dagarna med vår lilla flicka Isolde. Nu är hon här och jag hade som sagt ingen aning om vad som skulle ske. Jag minns att jag tänkte "Tänk så har jag ett helvete framför mig nu?" Men de tankarna lyckades jag moget (måste ge lite creds för det) skaka bort.

Hade jag dock behållit dessa tankar hade jag haft helt rätt däremot. :D Hade jag förberett mig på ett helvete hade jag helt rätt i vad som väntade just lilla mig och min älskade Simon. Jag ska skriva om hur vår förlossning gick till så kan alla kika här och se vad som hände. Hoppas ni inte blir äcklade eller skrämda på något vis, alla förlossningar är unika på sitt sätt.. vet inte om "unik" är rätta ordet på vår kanske men det får vara så för nu! :P

 

Måndag 3/10 - 2011

 

Natten från söndag till måndag hade jag verkligen ont och på natten mellan 03:00-04:00 hade jag någon sorts blödning. (Slemproppen hade lossnat troligtvis) Både jag och Simon blev glada för vi blev exalterade att nu hade det verkligen börjat på riktigt. Inget missförstånd utan det som var var precis det vi väntat på. (även om jag hade riktigt ont) Känns bra på det sättet att man inte har ont i onödan, att det händer något med kroppen.

Jag började få rätt ont stundtals och var ensam hemma då på dagen då Simon var på VFU. Jag låg och försökte sova och somnade några gånger men det blev bara värre och värre. Känslan är intensiva "krampvärkar" i magen som påminner om mensvärk. Det var rätt länge mellan men de höll i sig mellan 30-40 sekunder och kom var 5:e minut. När de är var 3:e ska man åka in. Tiden gick och det gjorde ondare och ondare, som tur var kom Simon hem otroligt tidigt den dagen tack vare en väldigt förstående handledare. Mina smärtor ledde till att vi fick komma in då jag inte fick sova något alls under dagen sen då det gjorde för ont. Vi åkte in vid 23-tiden på kvällen och de började göra lite kontroller. Jag fick veta att lilla Isoldes huvud låg snett och ner i höften på mig, detta är en lite udda sak och händer inte många men i mitt fall; ofcourse. De satte några saker på magen och runt ryggen för att se mina värkar som kom var 3:e minut nu. Värkarna går upp till skalan 100 och då är de som starkast, och ligger på 5-6 när jag fick vila. Läkarna sa att jag hade öppnat mig knappt toppen på ett finger trots dessa värkar.

 

Tankarna just då?! VAD I HELVETE? Efter att ha legat hemma hela j*kla dagen och pressat och inte fått sova en blund så hade det inte hänt ett smack? Nehepp!
Läkarna sa att jag hade regelbunda värkar och att de såg att jag hade ont men de valde att kalla det "förvärkar". Jag fick då 2 sprutor, en i ryggsidan och sedan en i skinkan. Den ena var till för att stoppa värkarna och det ena var det där underbara ljuvliga morfinet som gjorde att jag somnade på kanske 5 minuter. AWSOME!
Simon älsklingen fick ligga och sova i en fåtölj stackaren, men det var otroligt härligt att få vakna på morgonen och se honom ligga där och sova. Han var helt slut stackaren! Vi hade inte tagit för givet att något hade hänt dock så vi lät väska och allt vara hemma för vi visste vi skulle få åka hem igen. Jag visste ändå angående smärtan att ondare än såhär gör det att föda barn.

 

Tisdag 4/10 - 2011

På morgonen kom de in och kollade blodtryck, bebisen medmera. De lovade i alla fall att om värkarna startade och var regelbunda dagen därpå skulle vi få stanna. På morgonen vaknade jag och kände inte så mycket men mycket väl startade värkarna igen. Fortfarande var de väldigt ineffektiva då de ska se till att man öppnar sig men inte på mig för Isolde låg som sagt snett.

 

Onsdag 5/10 - 2011

Vi får stanna och en dag går med värkar men det händer inte så värst mycket, dagen därpå efter ännu en natt med morfin har det börja hända grejer och vi får höra de magiska orden: ni blir föräldrar idag! Simon skiner upp och jag ser väl lite mer skeptisk ut om man säger så, inte en toppendag fysiskt sett men underbart att Isolde kommer såklart! :) Därefter börjar värkarna ta fart och vara regelbunda, vid 11-tiden ska jag få prova på lustgasen. Den var bra i början men helt värdelös efteråt. Jag ville veta hur pass effektiv den egentligen var på en människa så när Simon och jag var själva så fick han suga i sig lite och han blev väldigt glad och trevlig om man säger så men jag personligen tyckte inte det var så värst effektivt.. tror jag inte i alla fall, tänkte mest på smärtan! Isolde ligger fortfarande fel i magen och jag känner att jag vill sova bara, så otroligt trött. Därefter blir det en dusch som ska påstås hjälpa men där stormar jag ut blöt och kall med lika ont! Mest arg faktiskt för att de verkligen "tyckte det vore en bra idé".

Nästa steg blev en EDA-bedövning. Man ligger på sidan och det kom in en jättebra läkare och 2 sjuksköterskor var med och Simon så klart. Det kändes ett litet stick i ryggen och sen spände det lite men absolut inget obehagligare än så. HELT OKEJ! Känslan efteråt var underbar så värkarna fortsatte men jag kände INGET ALLS! AWSOME SWEET minns jag att jag tänkte. Nu skulle vi få sova en stund "för sen ska du orka föda barn Rebecca". Jaha okej, jo men visst... Godnatt då. Sen helt plötsligt när vi krypit ner och lagt oss till ro och INTE hunnit somna kommer maten in i rummet på en bricka. Öh? Jaha, du måste äta också. Jajo, men inte nu eller? Jo nu ska vi äta minsann, sen kan vi sova. Slänger i oss maten och efter det så vill de att jag ska gå upp och GÅ! Jo bebisen ligger snett och om du står och rullar på höfterna lite och går så kan hon hamna rätt. Men jag skulle ju få sova? Nepp nu ska vi upp och gå med j*kla droppstången i korridoren i nattlinnet. Simon ligger och får sova en stund och jag står och rullar på höfterna som en hula-hula brud eller liknande. Hjälpte inte heller så det var ju bra. Klockan närmar sig 14 och nu ska de byta sjuksköterska och göra undersökning, ja men visst... Därefter känns det under undersökningen som att jag ska kissa på mig.. eller dom. Får panik och försöker förklara att jag måste på toa och kissa men det tycker inte dom och jag säger att något känns konstigt och som att jag ska kissa på mig. Det är ingen fara påstår dom men wooops, där kommer vattnet. "OJ WOW!" får jag höra från sjuksköterskorna, kolla här, så nu ligger bebisen rätt! JA! Men sen verkar det som att sjuksköterskorna blir stressade och jag ligger där och fattar ingenting. Kommande replik blir: "Nu kommer du känna ett tryck du inte känt innan och EDAn kommer inte hjälpa dig längre så att du vet, nu börjar det". ny sjuksköterska kommer och jag känner att jag ville hellre sova än att föda men inte mitt val längre som sagt men jag var en aning förbannad att jag inte fick sova!

 

Därefter höll det på och jorden otroligt ont vid varje värk och de hade fortfarande inte stängt av det värkstimulerande droppet vilket gjorde att mina värkar kom väldigt tätt. Kanske var 45e sekund kom en värk så det var en tabbe de gjorde. GALET! Därefter blir det att kämpa och under förlossningen kommer en snubbe in och kollar om Isolde mår bra då det hände något, vet inte specifikt men det ville dubbelkolla henne. De sätter då en liten magnet på hennes huvud i mig och allt visade sig vara okej. PUH! Då blev jag orolig verkligen.

Smärtan varade och jag kände mig helt slut, jag vände och vred mig i smärtor då jag hade ingen som helst möjlighet att vila mellan värkarna knappt. Jag säger ordagrant till sköterskan: "Snälla, jag orkar verkligen inte mer. Jag är helt slut, kan vi inte använda oss av sugklocka eller något för jag orkar inte mer!!!". Hon är troligtvis van att höra "jag går hem nu, jag ska inte föda barn nu" osv. Men så var inte jag menade utan jag menade verkligen att jag inte orkade mer.. på riktigt. Sen efter det kände jag en konstig känsla från tårna, det stack samtidigt som det brändes och steg upp över kroppen och sen tänkte jag "nu måste jag sova" och så PANG BOM. Svart! Mitt hjärta slog för fort och blodtrycket var över 200 vilket är farligt för hälsan. På efterkontroller har de misstänkt att detta orsakade en liten hjärnblödning då jag hade konstant huvudvärk efteråt och fortfarande högt blodtryck men de visste in säkert. De förklarade som att det var ett blåmärke på hjärnan och att jag inte behövde oroa mig men om jag kände vidare huvudvärk skulle jag komma tillbaka. Hörde massor i bakgrunden och efter detta har Simon fyllt i minnesluckorna.

 

Sköterskan försökte prata med mig men det gick inte så hon slog på larmknappen. In kom 12 läkare och började greja med mig, NU märker de att det värkstimulerande droppet är på och akut kejsarsnitt och sugklocka skickas i förfrågan via telefon. Inne i rummet var läkare, narkisläkare, sjuksköterskor, specialist och LÄKARSTUDENTER ???? Helt plötsligt hör jag vagt hur Simon gråter lätt och att en man kommer fram och "bitch-slappar" mig och ryter till "REBECCA!". Jag kunde inte göra annat än att vakna då och han säger till mig att de ska använda sugklocka och att det vore bra om jag orkade krysta nästa värk. Jag är med på detta och känner som att en kniv dras genom mig och jag blir chockad av smärtan att jag helt stelnar men det varade i kanske 4 sekunder för sen var Isolde ute. Hon fick komma till Simon direkt som grät verkligen.. Han frågade "vad är det med hennes huvud?", "det är ingen fara, det går tillbaka om några dagar, det är efter sugklockan". Helt sjukt verkligen, nu var det över och en tid på sjukhuset var kommande. Vi blev skickade till en avdelning efter några dagar då mitt blodtryck var högt fortfarande, detta var hemskt då jag ville hem bara! Tiden efter består av smärta då svanskotan knäcktes på Isoldes väg ut. 50% av kvinnor har en böjd svanskota som bryts när ett barn kommer ut. Jag var en av dem 50%. Annars var det underbart och jag tänker ofta tillbaka på tiden på sjukhuset hur mysigt det var emd förlossningen och hela vägen dit! Första KAN vara jobbig men behöver inte vara det.. vi får hoppas det går bättre nästa gång och vi är inte avskräckta att skaffa fler barn för detta. Vi är otroligt lyckligt lottade med världens ängel som idag är frisk och kry. Det är värt några dagars smärta för att få det :)

 

The End & ISSY IS BORN :) Lyckligaste dagen i våra liv!

 

 

Mammas gummistövlar är jätteroliga men otroligt svåra att gå i! 
Idag har Sara och Emelie varit på besök (dom är mina gudmödrar), det var kul! 
Pappas fotbollsskor är ännu svårare att gå i men fortfarande lika kul!
Liverpool spelade idag, inget vidare gick det då Reina tabbade sig så klart så 2-2 slutade det och 1 poäng gick hem. Här ovan ser ni mig i min Liverpool-dress! Det var på den tiden de hade adidas, hoppas på att nya Warrior dressen blir min så småningom. Känner mig lite Oldschool! 

Nu ska jag sova mellan mamma och pappa så sleep tight!

 

 

Hejsan allesammans!
Nu har mamma mixtrat klart här och nu får jag äntligen ta över datorn. Detta blir som sagt det första jag uttrycker här i bloggen som mamma berättade att hon skrev i när jag var i hennes mage. Jag ska tydligen skriva om vad jag gör om dagarna, i livet och vad jag shoppar osv.. Om det gör henne glad så visst, kan väl vara kul till när jag blir större!

Idag är det lördag i alla fall och vi skulle till badhuset men det blev inte så, jag, mamma och pappa har varit sjuka och haft magsjuka under veckan så vi ska åka när vi känner oss friska till hundra procent. Idag har jag ätit mammas lasagne får gårdagen, pappa försökte givetvis ta av mig men icke! Det är pappas favoriträtt men även min men jag gillar Farmor Ankas lasagne ännu bättre! Så mycket har jag aldrig ätit säger mamma så jag antar hon har rätt i så fall. Annars har jag inte gjort så mycket, gått runt i mammas skor för hon ska storstäda i morgon så det spelade ingen roll kände jag. Vi har självklart sett Premier League som vi gör varje helg, inget Liverpool idag dock så jag får se när det blir men troligtvis i morgon.
Mamma och jag har badat vilket alltid är uppskattat, tvättat håret och sitter nu och ser studion med lite vattenkammat hår bakåt i min pyjamas. Det är härligt, så det ska vara på kvällskvisten om jag får välja. Pappa är i köket så jag har mamma för mig själv, antar han lagar middagen idag!

Ikväll hoppas jag på lördagsgodis och att United förlorar!
Tänkte lägga upp några bilder snart så håll utkik!
Ja, men detta var ju inte så svårt! Trevlig kväll på er!

Nåväl! Nu ligger jag hemma i soffan i alla fall och värkarna har börjat vad jag fattar det som, förvärkar men lite kraftigare liksom som känns ut i ryggen. Inatt har slemproppen troligtvis gått och jag fick en rosa flytning liksom. Jag börjar bli nervös och jag har stort behov av att ha Simon hos mig, dock vet jag att han måste vara på sin VFU in i det längsta men det betyder inte att jag saknar honom otroligt obeskrivligt sjukt mycket när han inte är här. Veta att han inte kommer hem förrän om cirka 6 timmar MINST gör mig inte gladare direkt.

Idag trycker det neråt verkligen och jag har som mensvärk ungefär var 10:e minut men de är oregelbundna så det är lite osäkert. Jag vill bara ha Simon hos mig! :(

Jag kom in på en sida där en tjej skrivit varje dag för att minnas sin tid innan förlossning och även försöka att prata av sig så att hon blir lugn! Jätteroligt att läsa när man känner igen sig såpass också.

Jag vill till och börja med påpeka att jag absolut inte är nervös, alla verkar bli chockade när man säger att det är dags vilken dag som helst! Jag förstår det men man tänker inte riktigt på morgonen att man går upp för att vänta på att det ska börja. Barnet ska komma ut när det är redo och tydligen så är hon inte det än och det får vi lov att respektera. Vi kan inte göra mer som blivande föräldrar än att göra oss så redo som möjligt för henne och redo är vi minsann!

Jag har inte kännt så mycket de senaste dagarna; det är så luddigt och jag vet inte riktigt vad som är vad men "förvärkar" är ungefär samma sak som sammandragningar så det har jag, de gör lite ondare bara.

Jag känner att bebisen ligger långt ner då det sticker lite och häromdagen misstänkte jag till och med att hon fixerat sig då jag la mig på sidan. Vanligtvis brukar bebisen följa med men inte denna gång, då gjorde det jätteont istället!

Jag har vant mig såpass vid sammandragningarna att jag blir tvungen att känna på magen för att inse att jag har en. Magen blir "hård som skrivbordet" som min kära barnmorska gillar att uttrycka sig och jag kunde inte säga det bättre själv! Jag fick tips om att jag kanske skulle börja "klocka" alltså ta tid på hur lång tid det går mellan sammandragningarna. Det kan mycket väl vara ett tecken på att det är på g enligt de som har fött!

Vanligast är att man föder inom de närmaste dagarna, värkar börjar och sen är det bara att försöka dra ut på tiden så långt man orkar och åka in när man inte pallar smärtan mer!

Simon är gullig och lagar mat och sköter hushållet lite mer nu när jag är okapabel till det samtidigt som han sköter skolan med bravur, trots att den inte verkar så värst givande för tillfället! Han har VFU nu till veckan och den kunde ju inte komma olägligare egentligen... tur att han hade en sådan snäll handledare som var förstående över hans situation. Simon gör ett jättejobb verkligen, mer än jag förstår tror jag men jag vet att han klarar allt och kommer bli bästa pappan någonsin!

Idag känner jag mig trött och sliten, det sticker nedåt och jag är bitter över att jag börjat få bristningar på magen och låren. NU LIKSOM? Nej inte all tid innan utan nu, när hon ska ut!? Jaja, lite ärr ska man väl ha för att ha gjort sådant jobb som jag hoppas jag kommer lyckas med.

Mina ben och fötter är av dubbla storlek och det känns jobbigt, det bränner i dem. Det är skönt att veta att detta dock är något som försvinner sen. Jag har beställt kläder som jag fått hem samt skor som jag verkligen ser fram emot att använda. Träningen kommer att starta på allra största allvar direkt verkligen och jag har ett mål att komma ner till min vikt jag hade innan. Min mage ska vara platt och ha sina magrutor jag hade innan (inget överdrivet men fint för att vara tjej) Jag hoppas att träningarna på KAU IF kommer att hjälpa mig lite på traven en gång i veckan.

Det jag har shoppat hittills är verkligen fina saker men det är svårt att känna sig fin i dem just nu. Skor har jag verkligen så att det räcker men jag är osäker på ett par stövlar om jag kan använda dem. De ska passa men de är otroligt svåra att få på sig. Men som sagt kanske det bara är så nu? Men men :)

Jag längtar verkligen efter Isolde, det ska bli så underbart att få skapa en vardag med henne och jag är fullt redo för att bli mamma. Jag kommer göra allt för att hon ska få en bra uppväxt! Det är svårt att peka på hur man kommer vara men det är något som kommer naturligt. Man skaffar inte barn om man inte anser sig vara redo för det och redo är jag till 10000%. Så länge Simon är vid min sida klarar jag allt!

Nu ska jag höra med mannen i huset om man kanske kunde åka iväg till affären för att köpa en LITEN godispåse! :)

Ta hand om er, ingen bebis idag som sagt! Let's w8!

Veckorna sniglar på och det känns jobbigt att ha förlossningen framför mig hela tiden, jag hade gärna haft henne utanför magen och förlossningen bakom mig! Mensvärk har börjat komma titt som tätt så jag antar att det börjar på att trycka och bli trångt där inne.

Jag har ingen ro inombords, jag sa till barnmorskan att jag har rätt hög smärttröskel och att jag inte är såå kinkig av mig men så frågade Simon mig igår om det verkligen är så.. Jag kände mig först väldigt dum och som en klagande mes typ men jag vet inte riktigt hur det är och nu är jag skraj istället..

Tänk så blir jag jättechockad av smärtan och klarar inte av den? Lätt för andra att säga "jojo det är ingen fara Rebecca" Men det är så jag känner och tänker nu iaf!

Sen rädslan att Simon inte ska kunna nås i Mattila på lägret är inte heller tryggt, mobiler litar jag inte på i detta fallet. Mitt ute i ingenstans?

Kommer han hinna hem om jag skulle föda nästa vecka?

Känns skrämmande att det kanske till och med SKER nästa vecka! Och jag ska vara helt själv här hemma...

Jaja...nojig får man vara men det är lite svårt att ta itu med, jag har inte så många att prata med så det får bli här istället! Simon kommer nog inte dyka upp i bloggen innan hon är ute så vi har inte sett så mycket av honom denna graviditeten vilket är jättetråkigt men jag hoppas vår dotter får lite härifrån hur jag känt mig och mått! Eller vi så att säga! :P