Hejsan allesammans!

Min mamma har fått många frågor av vänner om hon kan förklara hur förlossningen gick till så det skall hon göra här nu så jag lämnar över til henne nu :) Kram Issy!

 

Läs inte om du är känslig för detaljer! :)

Helt sjukt att sist jag satt här och skrev var jag gravid de sista dagarna med vår lilla flicka Isolde. Nu är hon här och jag hade som sagt ingen aning om vad som skulle ske. Jag minns att jag tänkte "Tänk så har jag ett helvete framför mig nu?" Men de tankarna lyckades jag moget (måste ge lite creds för det) skaka bort.

Hade jag dock behållit dessa tankar hade jag haft helt rätt däremot. :D Hade jag förberett mig på ett helvete hade jag helt rätt i vad som väntade just lilla mig och min älskade Simon. Jag ska skriva om hur vår förlossning gick till så kan alla kika här och se vad som hände. Hoppas ni inte blir äcklade eller skrämda på något vis, alla förlossningar är unika på sitt sätt.. vet inte om "unik" är rätta ordet på vår kanske men det får vara så för nu! :P

 

Måndag 3/10 - 2011

 

Natten från söndag till måndag hade jag verkligen ont och på natten mellan 03:00-04:00 hade jag någon sorts blödning. (Slemproppen hade lossnat troligtvis) Både jag och Simon blev glada för vi blev exalterade att nu hade det verkligen börjat på riktigt. Inget missförstånd utan det som var var precis det vi väntat på. (även om jag hade riktigt ont) Känns bra på det sättet att man inte har ont i onödan, att det händer något med kroppen.

Jag började få rätt ont stundtals och var ensam hemma då på dagen då Simon var på VFU. Jag låg och försökte sova och somnade några gånger men det blev bara värre och värre. Känslan är intensiva "krampvärkar" i magen som påminner om mensvärk. Det var rätt länge mellan men de höll i sig mellan 30-40 sekunder och kom var 5:e minut. När de är var 3:e ska man åka in. Tiden gick och det gjorde ondare och ondare, som tur var kom Simon hem otroligt tidigt den dagen tack vare en väldigt förstående handledare. Mina smärtor ledde till att vi fick komma in då jag inte fick sova något alls under dagen sen då det gjorde för ont. Vi åkte in vid 23-tiden på kvällen och de började göra lite kontroller. Jag fick veta att lilla Isoldes huvud låg snett och ner i höften på mig, detta är en lite udda sak och händer inte många men i mitt fall; ofcourse. De satte några saker på magen och runt ryggen för att se mina värkar som kom var 3:e minut nu. Värkarna går upp till skalan 100 och då är de som starkast, och ligger på 5-6 när jag fick vila. Läkarna sa att jag hade öppnat mig knappt toppen på ett finger trots dessa värkar.

 

Tankarna just då?! VAD I HELVETE? Efter att ha legat hemma hela j*kla dagen och pressat och inte fått sova en blund så hade det inte hänt ett smack? Nehepp!
Läkarna sa att jag hade regelbunda värkar och att de såg att jag hade ont men de valde att kalla det "förvärkar". Jag fick då 2 sprutor, en i ryggsidan och sedan en i skinkan. Den ena var till för att stoppa värkarna och det ena var det där underbara ljuvliga morfinet som gjorde att jag somnade på kanske 5 minuter. AWSOME!
Simon älsklingen fick ligga och sova i en fåtölj stackaren, men det var otroligt härligt att få vakna på morgonen och se honom ligga där och sova. Han var helt slut stackaren! Vi hade inte tagit för givet att något hade hänt dock så vi lät väska och allt vara hemma för vi visste vi skulle få åka hem igen. Jag visste ändå angående smärtan att ondare än såhär gör det att föda barn.

 

Tisdag 4/10 - 2011

På morgonen kom de in och kollade blodtryck, bebisen medmera. De lovade i alla fall att om värkarna startade och var regelbunda dagen därpå skulle vi få stanna. På morgonen vaknade jag och kände inte så mycket men mycket väl startade värkarna igen. Fortfarande var de väldigt ineffektiva då de ska se till att man öppnar sig men inte på mig för Isolde låg som sagt snett.

 

Onsdag 5/10 - 2011

Vi får stanna och en dag går med värkar men det händer inte så värst mycket, dagen därpå efter ännu en natt med morfin har det börja hända grejer och vi får höra de magiska orden: ni blir föräldrar idag! Simon skiner upp och jag ser väl lite mer skeptisk ut om man säger så, inte en toppendag fysiskt sett men underbart att Isolde kommer såklart! :) Därefter börjar värkarna ta fart och vara regelbunda, vid 11-tiden ska jag få prova på lustgasen. Den var bra i början men helt värdelös efteråt. Jag ville veta hur pass effektiv den egentligen var på en människa så när Simon och jag var själva så fick han suga i sig lite och han blev väldigt glad och trevlig om man säger så men jag personligen tyckte inte det var så värst effektivt.. tror jag inte i alla fall, tänkte mest på smärtan! Isolde ligger fortfarande fel i magen och jag känner att jag vill sova bara, så otroligt trött. Därefter blir det en dusch som ska påstås hjälpa men där stormar jag ut blöt och kall med lika ont! Mest arg faktiskt för att de verkligen "tyckte det vore en bra idé".

Nästa steg blev en EDA-bedövning. Man ligger på sidan och det kom in en jättebra läkare och 2 sjuksköterskor var med och Simon så klart. Det kändes ett litet stick i ryggen och sen spände det lite men absolut inget obehagligare än så. HELT OKEJ! Känslan efteråt var underbar så värkarna fortsatte men jag kände INGET ALLS! AWSOME SWEET minns jag att jag tänkte. Nu skulle vi få sova en stund "för sen ska du orka föda barn Rebecca". Jaha okej, jo men visst... Godnatt då. Sen helt plötsligt när vi krypit ner och lagt oss till ro och INTE hunnit somna kommer maten in i rummet på en bricka. Öh? Jaha, du måste äta också. Jajo, men inte nu eller? Jo nu ska vi äta minsann, sen kan vi sova. Slänger i oss maten och efter det så vill de att jag ska gå upp och GÅ! Jo bebisen ligger snett och om du står och rullar på höfterna lite och går så kan hon hamna rätt. Men jag skulle ju få sova? Nepp nu ska vi upp och gå med j*kla droppstången i korridoren i nattlinnet. Simon ligger och får sova en stund och jag står och rullar på höfterna som en hula-hula brud eller liknande. Hjälpte inte heller så det var ju bra. Klockan närmar sig 14 och nu ska de byta sjuksköterska och göra undersökning, ja men visst... Därefter känns det under undersökningen som att jag ska kissa på mig.. eller dom. Får panik och försöker förklara att jag måste på toa och kissa men det tycker inte dom och jag säger att något känns konstigt och som att jag ska kissa på mig. Det är ingen fara påstår dom men wooops, där kommer vattnet. "OJ WOW!" får jag höra från sjuksköterskorna, kolla här, så nu ligger bebisen rätt! JA! Men sen verkar det som att sjuksköterskorna blir stressade och jag ligger där och fattar ingenting. Kommande replik blir: "Nu kommer du känna ett tryck du inte känt innan och EDAn kommer inte hjälpa dig längre så att du vet, nu börjar det". ny sjuksköterska kommer och jag känner att jag ville hellre sova än att föda men inte mitt val längre som sagt men jag var en aning förbannad att jag inte fick sova!

 

Därefter höll det på och jorden otroligt ont vid varje värk och de hade fortfarande inte stängt av det värkstimulerande droppet vilket gjorde att mina värkar kom väldigt tätt. Kanske var 45e sekund kom en värk så det var en tabbe de gjorde. GALET! Därefter blir det att kämpa och under förlossningen kommer en snubbe in och kollar om Isolde mår bra då det hände något, vet inte specifikt men det ville dubbelkolla henne. De sätter då en liten magnet på hennes huvud i mig och allt visade sig vara okej. PUH! Då blev jag orolig verkligen.

Smärtan varade och jag kände mig helt slut, jag vände och vred mig i smärtor då jag hade ingen som helst möjlighet att vila mellan värkarna knappt. Jag säger ordagrant till sköterskan: "Snälla, jag orkar verkligen inte mer. Jag är helt slut, kan vi inte använda oss av sugklocka eller något för jag orkar inte mer!!!". Hon är troligtvis van att höra "jag går hem nu, jag ska inte föda barn nu" osv. Men så var inte jag menade utan jag menade verkligen att jag inte orkade mer.. på riktigt. Sen efter det kände jag en konstig känsla från tårna, det stack samtidigt som det brändes och steg upp över kroppen och sen tänkte jag "nu måste jag sova" och så PANG BOM. Svart! Mitt hjärta slog för fort och blodtrycket var över 200 vilket är farligt för hälsan. På efterkontroller har de misstänkt att detta orsakade en liten hjärnblödning då jag hade konstant huvudvärk efteråt och fortfarande högt blodtryck men de visste in säkert. De förklarade som att det var ett blåmärke på hjärnan och att jag inte behövde oroa mig men om jag kände vidare huvudvärk skulle jag komma tillbaka. Hörde massor i bakgrunden och efter detta har Simon fyllt i minnesluckorna.

 

Sköterskan försökte prata med mig men det gick inte så hon slog på larmknappen. In kom 12 läkare och började greja med mig, NU märker de att det värkstimulerande droppet är på och akut kejsarsnitt och sugklocka skickas i förfrågan via telefon. Inne i rummet var läkare, narkisläkare, sjuksköterskor, specialist och LÄKARSTUDENTER ???? Helt plötsligt hör jag vagt hur Simon gråter lätt och att en man kommer fram och "bitch-slappar" mig och ryter till "REBECCA!". Jag kunde inte göra annat än att vakna då och han säger till mig att de ska använda sugklocka och att det vore bra om jag orkade krysta nästa värk. Jag är med på detta och känner som att en kniv dras genom mig och jag blir chockad av smärtan att jag helt stelnar men det varade i kanske 4 sekunder för sen var Isolde ute. Hon fick komma till Simon direkt som grät verkligen.. Han frågade "vad är det med hennes huvud?", "det är ingen fara, det går tillbaka om några dagar, det är efter sugklockan". Helt sjukt verkligen, nu var det över och en tid på sjukhuset var kommande. Vi blev skickade till en avdelning efter några dagar då mitt blodtryck var högt fortfarande, detta var hemskt då jag ville hem bara! Tiden efter består av smärta då svanskotan knäcktes på Isoldes väg ut. 50% av kvinnor har en böjd svanskota som bryts när ett barn kommer ut. Jag var en av dem 50%. Annars var det underbart och jag tänker ofta tillbaka på tiden på sjukhuset hur mysigt det var emd förlossningen och hela vägen dit! Första KAN vara jobbig men behöver inte vara det.. vi får hoppas det går bättre nästa gång och vi är inte avskräckta att skaffa fler barn för detta. Vi är otroligt lyckligt lottade med världens ängel som idag är frisk och kry. Det är värt några dagars smärta för att få det :)

 

The End & ISSY IS BORN :) Lyckligaste dagen i våra liv!